Dagens ros

Till killen på busshållplatsen idag som verkligen gjorde allt för att trösta och hjälpa den lilla storgråtande killen som trodde han missat bussen och därmed skulle komma för sent till sin träning. Lillkillen var helt förstörd och killen frågade snällt var han skulle, kollade upp busstiden igen (bussen hade inte kommit än) och erbjöd sig att åka tillsammans med honom då han ändå skulle åt samma håll.

Mitt mammahjärta dunkade varmt för underbara medmänniskor.

Själv kom jag till busshållplatsen mitt i "dramat".

Att inte förstå sin ålder

Nu är jag i den åldern som min chef på B2 var när jag började jobba där. Han kändes klart vuxen, äldre och seriös. Jag känner mig ingetdera. Eller kanske att jag känner mig vuxen för att jag vet att jag är det, men jag känner mig verkligen inte som om jag är äldre och seriösare. Jag gillar mitt jobb, men det har fortfarande inte tagit över mitt liv eller får ta större plats i mitt liv än de 8 timmar jag är där varje dag. Men undrar om andra ser mig på samma sätt som jag såg min dåvarande chef? Har jag inte förändrats jobbmässigt på 6 år eller till och med nästan 10 år om vi räknar hela min jobbtid? Många funderingar så här på morgonen.

Jag mår illa

Det är inte ofta som jag länkar till nyheter, men ibland går det inte att undvika. Igår dog en man i en bilolycka på E18 vid Bro. Han hade kört i kapp med sin kompis. Men det är inte det värsta utan han körde som en galning med sina tvåriga döttrar i baksätet i bilstolar. De vårdas nu på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Usch hur dum i huvudet får man vara egentligen?

Artikeln visserligen från expressen finns här

Rent vanligt hyfs

#1 När du går på offentliga toaletter (läs jobbtoa) så är det vanligt hyfs att i alla fall spola efter sig! Äckliga karl* på mitt jobb som inte gör detta. Tyvärr misstänker jag min chef.

#2 Man lär sig redan som liten att när man tuggar så håller man munnen stängd och man pratar inte och tuggar samtidigt! En tjej satt och grälade med sin pojkvän på tunnelbanan och tuggade samtidigt tuggummi med öppen mun så att det smackade högt. Jag tror hon hade minst fyra bitar tuggummi i munnen för att åstadkomma det där ljudet. Grälet med den undergivna pojkvännen var helt urbota korkat så tjejen gick mig rejält på nerverna och jag kunde inte koncentrera mig på min bok när det enda jag hörde var smack Smack SMACK! Pojkvännen satt och erkände sina fel och försökte klappa och pussa på henne, ändå gick hon på och på om att det bara var en person som fick deras förhållande att fungera (underförstått hon då). Samtidigt som hon högt och ljudligt smackade och smaskade på sina tuggummin. Tillslut fick jag lägga ner läsande och sms:a J istället om hur äckligt det var.



*Ja, det är en karl för sittringen är uppfälld varje gång

Skäll inte på mig

Jag har lämnat in ett paket till paketstället, men de ringer och skäller på mig för jag skulle visst inte lämna in det där utan på ett annat ställe. De hänvisar till vem som skickar paketet som om jag har någon aning om det. Nu ska jag hämta det imorgon och testa nästa paketställe och hoppas att jag slipper en utskällning igen. Jag kommer verkligen undvika det där paketutlämningsstället ännu mer nu än vad jag redan gör. Varför skäller man ut en kund som missförstått? När det var de som tog emot paketet utan problem? Avskyr att bli utskälld pga något sådant där. Det hade ju räckt med att de ringt mig och sagt att det här är fel, kom och hämta utan en massa extra "skriva på näsan". J säger att jag inte får bli less för sådant, men tyvärr blir jag det. Får försöka att inte ta åt mig om tanten skäller på mig imorgon igen.

Har träningsvärk efter ridturen igår efter några glada krumsprång från Brunte i galoppen. Men jag satt kvar. Dock har jag ju fortfarande en lätt galoppnojja, men en stubbåker kanske är ett rätt modigt ställe att testa mina gränser på. *ler* Nästa gång jag rider ska jag rida Zlota, som faktiskt skötte sig helt strålande i galoppen.

Fick ett samtal från nya chefen och han har fått nytt jobb inom koncernen så jag ska få en annan chef. Fan, genast började min hjärna snurra. Det var ju exakt det som hände på förra jobbet. Där hade jag jobbat exakt en vecka innan chefen meddelade att han skulle sluta. Skillnaden är att jag denna gång fått ett namn på nya chefen, som dock kommer vara barnledig till juni. Nej, jag ska inte oroa mig för jag kan ändå inte göra något åt saken. (Hjärna och mage lägg ner nu!) Annars kändes det riktigt bra när jag pratade med chefen igen, så jag blev på det stora hela lugnare och ser fram emot att börja jobba.

Det ligger snö på marken, men jag längtar efter våren nu.

Stockholmsattityden

Undrar om det är något storstadsmänniskor är bra på eller om det är en stockholmsgrej. Tänkte på att många i min föräldragrupp har haft problem med tafsande och frågande okända människor både under graviditeten och nu när bebisen är född. De är alla utom jag inflyttade hit. Jag själv har inte råkat ut för någonting annat än trevliga kommentarer,nu när Lucas är född och under graviditeten var det då ingen som klappade mig på magen annat än släktingar och nära vänner. Men jag brukar inte råka ut för galningar som ska snacka med mig på tunnelbana och buss i vanliga fall heller. Så jag undrar om det är så att jag utstrålar en attityd av prata inte med mig jag kommer vara otrevlig eller om det är något som är miljöpåverkat från barnsben? För jag tror att jag ser rätt snäll och ofarlig ut.

Det har nog en hel del med mig att göra, så kanske något jag utstrålar, för jag märker att jag tar de flestas råd med en nypa salt och gör det med Lucas som jag tycker känns bäst.

Lycka är inte ett mål i sig

Jag vet att man läser artiklar och kolumner så att de passar sin personliga syn på världen, men dagens krönika i SvD - Stoppa den växande lyckofascismen - är läsbar för alla tycker jag. Det var befriande att läsa någon skriva ett stycke som detta:

Faktum är att svikna i kärlek blir de flesta. De som är rädda för att hålla tal är fler än de som njuter av det. Dåligt självförtroende har vi alla. Och 40 procent av alla människor lider någon gång i livet av depression.

Det kanske rent av är en naturlig del av att vara människa. Det finns två sätt att se på livet:
Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den.

Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss.

Eller som en bekant kvinna i 50-års åldern sa till mig härom året. Livet är inte rosa det är grått men det betyder inte att det är dåligt för det. Att vara människa för mig är inte att springa omkring och le hela tiden för att på något sätt intala alla andra om att du är glad. Inte heller handlar det om att kämpa för att vara glad 24 timmar om dygnet. För är du aldrig ledsen eller nere så finns det ingen motpol mot det glada och hur kan du då säga att du är glad eller veta vad glad är? Det är bättre att lära sig något av livet och dess motgångar än att gå runt och le bara för att du tror att världen förväntar sig det av dig samtidigt som du inte utvecklas bakom din leende mask. Bryt ihop, lär dig något och väx sedan som människa. Självklart ska man inte glömma bort att le och ha roligt, men det är inte riktigt samma sak som att man alltid måste vara glad och positiv.

25 år med Discworld

Så står det på klistermärket som sitter på boken jag läser nu.
Making Money av Terry Pratchett.
Är det inte knäppt att min första tanke är oj de började skrivas när jag föddes... tills jag tänker efter en gång till och inser att jag passerat 30 och alltså inte är 25 år. Men du är ju bara så gammal som du känner dig. Hade en kollega en gång som kände sig som 19 år innuti och när jag lärde känna henne var hon nog över 50. Det är lite charmigt.

Undrar om jag kommer att känna mig äldre (eller iaf min ålder) när liten föds?

Jag blir så glad av att läsa Terry Pratchett och jag vill helst smita hem tidigare idag för att begrava näsan i den. Men istället sitter jag på jobbet och försöker fördriva tiden

Egoist

Ja snart får jag nog ge henne/dem min singel med Falco att sätta på repeat. De är ju inte kloka på att utnyttja föräldrarna. Javisst slit ut en generation i taget men det måste ju finnas någon gräns. Har ni inte ens budgeterat för att måla huset kanske ni inte skulle byggt ett från början.

Kan själv!

Låt mig (oss) komma på saker själva. Bara för att det varit på ett visst vis för er så betyder inte det att det är HELA sanningen och att det blir exakt så för alla. Alla ungar är olika och framför allt alla föräldrar är olika. Låt mig komma på själv hur vi ska bli som föräldrar och hur det kan komma att bli att få barn. Min syster och jag är inte särskilt lika, har inte direkt lika liv, förhållande eller ens syn på hur vi vill ha vårt liv så varför tror hon då att hennes upplevelser som mamma är direkt överförbara på mig? Sedan är jag faktiskt inte särskilt intresserad av att diskutera varken min mage eller min graviditet hela tiden...

Men jag gissar att det här bara är början på x antal goda råd. Samekissen är inte road.

Volvolister

Är Volvo fortfarande Sveriges vanligaste bil? Oavsett vad så tycker jag att det är förare av Volvobilar som beter sig stöddigast i trafiken. Med en gubbe bakom ratten får men visst göra vad man vill när man kör en Volvo. Idioter!

Gårdagens åktur längs arningeleden var som vanligt en upplevelse i att folk är antingen idioter eller analfabeter... Min gårdagstur till stallet och tillbaka gav mig bland annat dessa härliga upplevelser:

• Först tanten som kör 10 km för sakta på motorvägen, men 10 km för fort genom samhället och hela tiden höll sig så nära mittsträcket hon kunde så att man inte kunde köra om


• Tvåan idioten som körde ut rakt framför mig på motorvägen och tvingade mig att bromsa, men sedan inte hade vett nog att snabbt gasa upp till 90 utan låg och puttrade på i sakta ökande mak. Trodde väl att det var 70 vilket nästan alla som kör ut på arningeleden verkar tro...


• Tredje var långtradaren som inte bromsade och släppte ut mig från påfarten utan istället gasade på och tvingade mig att köra flera meter i väggrenen när påfarten tog slut!

Jag har en dålig dag idag så därför skriver jag ett gnällinlägg, men kanske inte om det som stör mig för dagen eftersom en av orsaker är jag.

Bara för att den fick mig att skratta

1. Vid lunch, sitt i din parkerade bil med solglasögonen på. Peka på förbipasserande bilar med en hårtork. Se om de saktar in.
2. Sök dig själv på internsystemet. Försök INTE förställa din röst.
3. Varje gång någon ber dig att göra något, fråga om de vill ha pommes frites till det
4. Ställ sophinken på skrivbordet med en lapp som säger "Inkorg"
5. Utveckla en onaturlig skräck för nitapparater
6. Häll koffeinfritt kaffe i kaffeautomaten i tre veckor. När alla har kommit över sitt koffeinberoende, byt till espresso
7. I minnesfältet på alla dina checkar skriv: För sexuella tjänster
8. Avsluta alla dina meningar med. "I enlighet med profetsian."
9. Använd inte punkt11) Så ofta som möjligt: hoppa istället för gå.
10. Fråga folk vilket kön de tillhör. Skratta hysteriskt när de har svarat.
11. Specificera att din drive-in-order är för att "ta med".
12. Sjung med på Operan15) Gå på poesiafton och fråga varför dikten saknar rytm.
13. Häng myggnät runt ditt skrivbord. Spela band med djungelljud hela dagarna.
14. Fem dagar i förväg talar du om för dina vänner att du inte kan komma på deras fest för att du inte känner för det.
15. Be dina arbetskamrater tilltala dig med ditt Gladiatorsnamn, Rock Hard
16. När pengarna kommer ut ur bankomaten, skrik: "Jag vann!", "Jag vann!", "Tredje gången denna veckan!!!"
17. När du lämnar Skansen, spring till parkeringen skrikandes: "Spring för livet De har rymt!"
18. Säg till dina barn vid middagen:"På grund av dålig ekonomi måste vi låta en av er försvinna."

Jag skulle verkligen vilja skolka från jobbet idag och springa runt på stan och fåna mig med Å eller L. Ni är klart bäst på att göra sådana saker med. Jag menar vem annars går man runt med en hel kväll i Gamla stan och samtalar om och pekar på allt - på tyska? Eller vem går man och sjunger svenska barnlåtar dagligen i fyra månaders tysklandsvistelse eller tar med erasmusstudenter på en genväg genom en kolsvart skog med en mobiltelefon som ficklampa?

Vad VILL jag?

Den senaste tiden snurrar min hjärna med vad vill jag tankar? Jag försöker ordna upp dem och skriva ner dem och se vad det är jag verkligen vill. Som tur är ska jag troligen träffa mitt favoritbollplank på torsdag och se vad hon och jag kan komma fram till över en middag. Är det här min mitt i livet kris som gör att jag funderar på det här hela tiden eller är det för att jag fått nytt jobb och inte känner mig helt bekvämt här än? Någonstans i magen finns en känsla som säger att det här inte är rätt för mig. Eller är det bara så att jag är på energinivå noll på grund av de sista 3 årens kamp för överlevnad på arbetsplatsen med dåliga chefer, nedtryckande kollegor etc? Eller är jag bara lat och aldrig nöjd? Men vad ska jag göra om jag inte gör det här? Har jag råd att göra något annat? Vågar jag göra något annat kanske är den mest relevanta frågan?

Hittade denna sida på Shortcut:

• Fundera över vad som fått/får dig att trivas på en arbetsplats. Det är viktigt att ha koll på vilka dina personliga trivselfaktorer är. Miljön, kollegorna, ledarskapet etc
• Gör en lista på alla arbetsuppgifter du haft sedan du började arbeta. Markera dem som känns motiverande och som du skulle vilja ha i framtiden.
• Nyfiken på och lockad av en speciell typ av organisation eller företag? Gör research och skaffa dig information som gör att det blir lättare att fatta beslut.
• Ny roll i arbetslivet? Tala med dem som jobbar i den rollen och ta reda på vad de har för erfarenheter som är viktiga för dig att ta del av. Är det dit du ska?

Fråga dig själv…

• Vad exakt är det som gör dig missnöjd och omotiverad just nu? Vad beror det på?
• Hur vill du att ditt liv skall vara? Vart vill du/hur ser målet ut?
• Vad skulle få dig att genomföra en förändring?
• Vad måste du kanske göra avkall på/alternativt ta bort i så fall?
• Vad skulle vinsten vara? Hur mycket skulle det vara värt för dig?
• Hur ärlig är du när du svarar på dessa frågor?

Ska försöka fylla i dessa under dagen/kvällen...

... inte bliva stur!

Visst är det konstigt att jag trots att jag passerat 30 ändå inte fattar att jag är vuxen. Jag går runt på jobbet och känner mig yngst och rätt liten, nästan som en prao. Till en viss del verkar jag utstråla detta då jag på mitt förra jobb fick höra mer än en gång att folk trodde jag var klart 5 år yngre än vad jag är. Men det borde ju inte påverka min egna allmänna känsla av att jag är liten, eller?

Jag funderar på det här då och då. Vissa människor känns klart vuxna medan andra inte känns det alls. Det verkar inte ha något med ålder att göra, då två personer i samma ålder kan kännas helt olika gamla. Sedan undrar jag om det har med mig själv att göra och varför har jag så svårt att se mig själv som vuxen. Jag är ju vuxen och lever ett vuxet liv ändå går jag runt och känner mig ung. En gammal kollega till mig som var i 55 årsåldern sa en gång att hon kände som 19 och hade egentligen aldrig kännt sig äldre. Så det kanske bara är en inställningsfråga.



Undrar om jag vill bli stor egentligen