Följetongen fortsätter

Gårdagens samtal med chefen fortsatte med samma dödläge. Hon kan inte förstå att jag inte kan jobba till 17 en dag till i veckan. Att det inte handlar om vilja eller attityd utan faktiskt är en fråga om möjlighet. Min chef sa dock några rent korkade saker som skulle kräva att jag var en tankeläsare på intervjun.

1) "Det kan du väl fatta att du inte kan hämta varje dag. Ingen annan gör det."

Hur jag skulle kunna fattat detta när hon på min beskrivning av min nuvarande hemsituation sa att det inte var några problem. Och hur skulle hon göra om jag blev singelförälder?

2) "Men du måste ju ha förstått att arbetstiden var till 17"

Hur ska jag kunnat förstå det när jag inte haft ett jobb med arbetstid till 17 på över 10 år och chefen på en rak fråga angående vad de normala arbetstiderna är svarar att hon inte vet.

Idag fortsätter det hela... Jag har tappat lusten för jobbet eller snarare tappat förtroende för min chef och känner inte att "jag visslar på väg till jobbet" som visst är en av våra personalslogans utan snarare är jag varje dag rädd för min chef och hennes påhitt.