Jag går och hämtar sonen på dagis och passerar den stora lekparken på vägen hem. I lekparken trängs föräldrar och barn och jag känner ångest när jag ser dem. Jag har verkligen ingen som helst lust att trängas med okända människor (och prata) så där direkt efter jobbet. Utan jag vill hem så fort som möjligt. Att jag sedan skulle vilja gå ut utomhus direkt när jag kommer hem blir ju ett problem i och med att vi bor i en lägenhet och det enda utomhus vi har är en balkong.
Jag tittar på radhus men även de husen blir nog för tätt mot andra människor för min smak har jag börjat inse. Hör av vänner som är kompisar med sina grannar och jag känner oj vad roligt så vill jag med ha det. Men i nästa sekund så inser jag att jag nog aldrig kommer att vara den där sociala grannen för när jag är hemma vill jag vara ensam utan påtvingad socialt umgänge. Dock älskar jag valt socialt umgänge och spontanbesök av vänner. Jag är rätt splittrad...
Undrar om det här kommer sig av att jag är så social på jobbet att det tar alla min sociala energi för en dag? Undrar hur det här kommer påverka sonen att jag inte gillar alla barn och inte orkar prata med alla föräldrar eller älskar att leka i lekparker med massa andra föräldrar och barn. Kära Bullen är jag helt onormal?
//Eremiten som lider av lappsjuka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar