Stiltje

Hela min värld står stilla och stampar på en och samma fläck. Eller kanske snurrar den runt som en karusell, men fortfarande kommer jag ingenstans och det är samma utsikte som återkommer gång på gång. Undrar varför jag gillade karuseller som barn? Inte för att jag är mer förtjust i bergochdalbanor idag, men det vore iaf trevligt att komma framåt. Utifrån sett ser alla andras liv så glada, händelserika och fulla av liv ut, medan mitt är rätt beiget. Men vad vet jag vad som är sant? Det jag ser av andras liv är deras fasad och toppen av deras isberg på samma sätt som andra antagligen ser på mitt liv.

 

Jag hoppas att det är något övergående så att jag kommer börja jobba igen istället för att sakta låta arbetsdagarna glida förbi. Det är nog energiurladdnigen förra veckan på medarbetarsamtalet som skapat en extra stor känsla av vakum. Vårvädret som låter vänta på sig förstärker ju min känsla av blaha.

 

När den här känslan av stiltje uppstår då vill jag bara fly - ut på landet, in i skogen, ut i skärgården. Jag vill att det ska hända något, men det behöver inte vara något stort bara något oväntat eller extra glädjande räcker. Något som ger mig energi utan att ta. Vi åker snart utomlands en vecka med hela familjen F, tyvärr ser jag det inte som avslappnande semester utan mer som en vecka av att le och bita ihop. Det är rätt trist att jag känner så, men jag får väl fokusera på att dricka roliga drinkar under ett parasoll och låta J ta ansvaret för Lucas - typ se till att han inte drunknar. 

 

Om inte 1 händer så kan väl 2 hända och om inte 1 eller 2 händer kan vi väl se till att 3 händer?